Lapplandresan

Nu är det äntligen dags. Det är min tur att se norrland på riktigt tillsammans med min farmor. Det är dags att måla färg på barndomshistorierna och få dem återberättade.

Vi spikade tisdag eftermiddag som avfärdsdag, men det dröjde först till torsdag eftermiddag innan farmor, med sin sambo Tony, satt i bilen klara att åka. Som tur var hade jag plats för lite tidsfördröjning i min planering.

Huvudingredienser i vår resa har varit gnäll, sura miner, oändliga diskussioner om petitesser, sagolikt mycket tålamod från min sida, samt en och annan trevlig stund med te inblandat. Då och då. Ja, i det stora hela alltså. Men det har det verkligen varit värt. Många gånger om. Här tänker jag berätta om de positiva minnena.

Jag inledde min resa med att åka till Christina i Iggesund dagen innan min farmors konvoj skulle befinna sig i Ockelbo, vilket ju var vår mötesplats. Min farmors bils baklucka var vid den tiden i stort behov av service och lämnades därför på just detta hos bekanta i Ockelbo någonstans för en ordentlig omgång. Resan uppåt skulle därefter fortsätta i min lilla Clio.

Christina är min vän och före det klasskamrat från Idevärlden. Vi hittade på en hel del skoj tillsammans när jag var och besökte. Hon försökte visa mig hur man lyckas i datorspelet Tomb Raider. Ett kul och riktigt snyggt äventyrsspel som var komplett omöjligt. Speciellt för mig, vilket vi båda insåg efter mina halvtaffliga överlevnadsförsök. Det blev en lugn dag i det stora hela med mycket prat samt en fika i Hudiksvall senare på kvällen.

Dagen därpå var vi uppe galet tidigt. Jag lyckades övertala Christina att följa med till Ockelbo för att plocka upp resterande delar av mitt följe. Efter ankomst vid nio tiden tog det inte lång stund innan tekopparna åkte fram på bordet och pratet överljöd tystnaden. Christina hittade fram till min farbror som liksom henne är religionintresserad. De pratade i oändlighet och medan de satt som klistrade med blickarna mot varandra passade jag på att springa ut med min farmor för att packa bilen full till bristningsgränsen.

Tony pustar ut i gräset efter nattens pokerturnering :)

Jag känner min farmor väl och vet hur det kan gå med tid och planering. Därför såg jag till att ha gott om just det så att vi inte skulle behöva stressa. Christina hade dessutom en tid i Hudiksvall att passa efter lunch vilket innebär att vi inte kunde stanna i Ockelbo hela dagen. Tre timmar är gott om tid för att packa en bil, trodde jag. Nästa gång lovar jag mig själv att åtminstone ha ett dygns marginal.

12:15 sitter alla konserverade i min sardinburksbil samtidigt som jag trampar plattan i bottenläge med destination Hudiksvall. 2 km från Tönnebro hör jag farmors röst från baksätet utbrista; - Men gud, var är min svarta väska? Den med mina glasögon och min plånbok. PENGARNA! Var är mina pengar? Den måste finnas här någonstans. Jag kan väl inte ha glömt kvar den. Hur är det möjligt?

Väskan låg kvar i fel bil.

Jag släppte av Christina i Hudiksvall som planerat med några minuter sen ankomst. Efter det blev vi tvungna att köra tillbaks hela vägen ner till Tönnebro där vi återfick väskan, och jag mitt medvetande. Efter två timmar lång lunch med te samt en kortare tupplur i bilen kände jag mig åter tillräckligt levande för att göra ett nytt försök att fortsätta resan uppåt. Denna gång med framgångsrikt resultat.

Första natten hamnade vi på ett vandrarhem utanför Kramfors. Ett mysigt ställe där det fanns bra kokmöjligheter, mindre bra sängar, men en stor tv som var platt och visade fridrott till min förtjusning. Jag kände mig glad och helnöjd. Vandrarhemmet passade dessutom utmärkt att stanna vid eftersom mina medpassagerare letar hus i norrland. Samma dag hade vi redan spanat in några trevliga villor. Alla med den gemensamma nämnaren att ligga tämligen nära räls. Mindre bra.

Lördag morgon efter övernattningen kom vi iväg riktigt tidigt. Vid lunch ungefär. Det är bra. En timme senare var vi i Örnsköldsvik, eller Ö-vik som man säger här lokalt. Jag dumpade av packningen och mina passagerare i en hyrstuga på Gullviks camping strax utanför stan. Därefter begav jag mig in mot centrum för att möta upp min guide Erika.

Ö-vik från ovan. Erika visade sig vara en utmärkt guide trots att hon ju menade att hemmablindheten hade övertaget. Första utflyktsmålet blev Ö-viks hoppbacke med utsikt över hela Örnsköldsvik med omnejd. Det var ett härligt ställe som jag tycker finner likheter med Bolleberget i Bollnäs som jag tidigare nämnt. Skillnaden mot Bolleberget är att hoppbackarna här är nya och i bruk. Som synes hade vi tur med vädret. Men det blåste på rejält.

Erika själv lät sig bli fotograferad.

Och här få jag också vara med på bild.

För tillfället arbetslösa kranar i Öviks hamn.

Året var 1998 då tidningen Året runts läsare utsåg Själevad kyrka till Sveriges vackraste. Kyrkan ligger strax utanför Örnsköldsviks stadskärna och med tanke på det korta avståndet föreslog Erika att vi kunde åka ut dit. Vi hade turen med oss denna dag. Kyrkan var öppen och vi fick guidning av kyrkovärden eller möjligtvis vaktmästaren som var på plats. Efter kyrkobesöket åkte vi tillbaka in mot stan för en fika på UH. Fler droppade till och senare var vi ett glatt gäng samlat. Kvällen avslutades där dagen började, uppe på Varvsberget (Tack CH), En häftig känsla att stå där i vinden och skåda ut över lampor och ljus.

Till skillnad från många andra kyrkor är Själevad kyrka åttakantig.

Ny dag med nya utmaningar. Idag samlade vi ihop gängen. Jag med mitt inklusive packning, och Erika med sitt gäng. Tillsammans åkte vi ut mot havet, mot en plats som enligt uppgift skulle vara vacker och väl värd att besöka. Jag nappade på förslaget och efter en drygt förtio minuter lång bilfärd var vi framme vid Skeppsmalen. Jag trivdes direkt. Vädret spökade med oss i början men efter några regndroppar och vindpustar blev det riktigt härligt med sol och öppen himmel.

Behaglig plats fylld med klippor att hoppa runt på.

Jag kände mig inte helt ensam med min kamera.

Farmor är inte den som har problem att hålla låda inför nya människor. Här visar hon skickligt prov på sin retoriska förmåga att fängsla publiken, i timmar :)

Det blev dags för avsked och dags för oss att fortsätta vår långa resa mot norr.

Dagsutflykt Kittilä

Med packningen dumpad på Pajalas camping for vi över på Finska sidan för att titta på konst. Min farbror Johnny som blivit konstnär ställde nämligen ut sina verk på Kittiläs bibliotek under vår tid här. Vältajmat för oss. Men det blev mer konst än så. Efter att jag bläddrat igenom lite turistmaterial inser jag att Lapplands kanske största konstnär en gång hade sin atteljé i skogen nära Kittilä. Vi gjorde en chansning och stack dit minutrarna innan officiell stängningsdags.

Här. I Skogen några mil från Kittilä hade Reidar Särestöniemi (1925-1981) sin Atteljé. Nuförtiden är det ett museum där delar av konstsamlingen visas upp.

En vanlig företeelse här i norr. Renar som springer längs vägkanterna och betar gräs. Jag var framme med kameran vid flera tillfällen men de var ena svåra rackare att fånga på bild.

Åter i Pajala

Innan resan fortsatte uppåt stannade vi till på Laestadiuspörtet i Pajala. Inte för att historia är det bästa jag vet, men Lars Levi Læstadius (1800-1861) var en ansenlig man som bland annat verkade i Pajala med omnejd. Visste ni att Læstadius även var stor inom botaniken. Han har gett namn åt ett antal blommor och är Sveriges största botaniker genom tiderna efter Carl von Linné. Där fick jag lära mig något nytt. Här i hans hem fick jag verkligen chans att fotografera. Följ med på en kort rundtur.

Læstadius älskade Stockrosor.

Vardagsrummet.

Här satt Læstadius ofta med sin pipa samtidigt som han arbetade och skrev.

Lars Levi Læstadius dödsbädd.

Jag har helt enkelt väldigt svårt att presentera Læstadius närmare än så här. Det jag vet nu är precis lika mycket som ni fått ta del av. Innan Pajala visste jag inte vem han var. Men det är ändå spännande att lyssna på guidning och höra om nya personer som man inte tidigare kände till.

Sammakko - resans höjdpunkt

På finska betyder ordet Sammakko groda. Det är inte så att Sammakkosjön är övergödd av grodor som någon dum politiker sa, utan när man på håll betraktar sjön kan formen med viss fantasi se ut som en groda, därav namnet.

Det blev några mil i bil men nu är vi äntligen framme vid huvudmålet. Byn Sammakko ligger idylliskt i skogen med ca 5 mils avstånd till Gällivare. Här är min farmor uppvuxen. Många minnen blommade upp men vi började med att ordna boende. Jag var redan kräkfärdig efter alla timmars bilkörande. Som tur var gjorde min mammas GPS ett bra jobb och hittade alltid närmsta vägen. Hur gjorde man förr undrar jag nu? Jag som knappt kan läsa en karta. Orienteringslektionerna under min skoltid gick alltid "åt skogen". Jag var hygglig på att springa men vad hjälpte det när jag inte visste åt vilket håll. Nej, jag behöver en uppsnittslad bana och gärna en kvinnoröst som ropar höger, vänster eller rakt fram :)

Tillslut lyckades farmor övertala personalen på Sammakkos hembyggdsgård att vi var fredliga människor som bara sökte tak över huvudet. Nej, så var det naturligtvis inte. Vi blev mottagna med öppna armar och eftersom min farmor kände typ alla och jag var med i sällskapet gick det att lita, även på mig. Inte nog med att vi bodde billigt, vi bodde bra också. Jag fick mitt alldeles egna rum med möjlighet att äntligen sova ut. Förutom bra rum och sovmöjligheter finns även en ordentlig vedeldad bastu, en stor matsal och ett jättekök. Gården har tidigare varit skola - som farmor min gått i, därför finns det stora och bra utrymmen att laga mat på. Härligt. Äntligen kunde jag göra mina storkok. Bättre kan det knappast bli.

Utsikt över Sammakko, mot byn (tror jag).

En annan av resans viktigare inslag var att ta reda på hur det stod till med det gamla föräldrarhemmet. Det blev en sorglig historia. Det är tråkigt att se när hus förfaller och ingen gör någonting. Naturligtvis visste vi att det skulle se igenvuxet ut men samtidigt känns det sjukt att ingen gör någonting. Från början hade det varit en enklare historia men nu känns det nästan meningslöst. För att nå fram till huset hade ett samtal till Aitik för lån av traktor nästan varit enklare än att gå dit till fots. Mer om Aitik senare...

Skymtar ni ön där ute i vattnet?

Nu har det blivit skoterled tvärs ut.

Det känns snårigt. Trädgården fixas på ett kick, men huset i sig självt behöver renoveras rejält. Usch så där ser ut. Det är tragiskt.

För mig känns det underligt att vandra runt här. Det är som att besöka ett gammalt industriminne som är bortglömt och begravt.

Men mina tankar fanns någon helt annanstans. Låt mig förklara från början.

En dag tidigare...

Det här är allt som går att se utan att klampa över lagen rejält. Aitik. Kanske det största och hemligaste norrland har.

Genast fick jag höra intressanta historier om gruvföretaget och jag blev mer och mer intresserad på att begå ett lagbrott :) Nejdå. Kommer man med bil och kör in mot Aitiks koppargruva får man först syn på en stor välkomnande skylt. Senare, en bit längre in på vägen är man inte lika välkommen längre för att till sist mer eller mindre bli utsparkad med huvudet före vid en öppen bom med en skylt, en övervakningskamera och två blinkande lampor. Tillträde strängt förbjudet står det på skylten. Jag förväntade mig grönklädda vakter med automatvapen bakom nästa dunge och kanske några minor nedgrävda i vägen, riktigt så farligt var det naturligtvis inte men att fortsätta var det alltså inte tal om.

En dag senare...

Fredag vid lunchtid när vi tittar in huset går jag runt med telefonen i min hand och funderar på hur jag ska gå tillväga för att få komma in på Aitik. Vad ska jag säga? Fredag liksom. Helt enkelt är det ju inte. Men okej, här ska försökas. Jag provar att ringa huvudväxeln och blir kopplad. Efter ett tiotal samtal till olika personer lyckas jag få tag på en kille i Stockholm hör och häpna, som gav sig på att försöka få tag på någon som kan ordna en visning åt mig. En timme senare blir jag uppringd av honom och får ett telefonnummer till en kille som ställer upp. Anders ska enligt uppgift jobba fram till klockan 22:00 och har tid att ta emot mig när det passar mig.

Besök hos Boliden Aitiks koppargruva utanför Gällivare

Jag ringer Anders, sätter mig i bilen och åker dit. Anders är snäll, men blir mer eller mindre panikslagen över mitt klädval. Det blir jag också. Vad har jag satt på mig egentligen. Kavaj, Acne jeans, Lacoste skor i skinn och slips. Haha, nej slipsen skippades. Hur dumt kan man tänka? Jag ska till en koppargruva och inte på finrestaurang. Men vilken besvikelse. Jag som trodde att gruvindustrin hade utvecklat sig och blivit rumsren. Klavertramp deluxe här alltså. Annars var det här förmodligen det häftigaste studiebesöket jag varit med om någonsin.

Långt där nere är de gula maskinerna som fraktar upp malmen. Den pyttelilla gula pricken mellan de båda truckarna är en leksak i jämförelse. Det är ganska stort här. Allt är stort. Och jag är liten.

Här syns en truck i närmare vy. Till höger har vi ett vanligt arbetsfordon anpassat för allmän väg. Siffror är inte min grej men runt 150 ton lär denna pjäs väga. Dessutom lastar den närmare 200 ton, trots att det är sneakvarianten då värstingen tar närmare 300 ton på flaket. Inte konstigt att Aitik har problem med punkteringar på maskinerna. Vad den slukar i bränsle ska vi inte prata om, men var lugna; förarna här på Aitik vet vad ecodriving är.

Aitik är en av Europas största dagbrottsgruvor och fram till 2006 har 450 miljoner ton malm brutits. Nu pågår expansion av gruvan för produktiviteten ska upp i 36 miljoner ton per år istället för ynka 18 miljoner ton som bryts nu. Förutom koppar(28%) utvinns även små mängder silver(2g/ton) och guld(0,2g/ton) ur malmen.

Men det är inte helt enkelt att komma åt godsakerna. Först måste nämligen gråberg brytas och fraktas iväg. Sedan gruvstarten 1968 har över 400 miljoner ton gråberg fraktats bort. Processen fortsätter vidare med att malmen körs upp med truckar för att sedan malas i Aitiks anrikningsverk. Här skiljs metallerna åt och pulvret som bildas åker vidare med lastbil ut till olika smältverk runt om i landet.

Jag fick hänga med i Anders firmabil med en stor röd vimpel på. Vimpelns betydelse låter jag vara osagd. Men den kanske är där för att de lite större apparaterna ska få syn på vår pyttelilla bil, i tid. En gissning bara. Jag kände mig liten men trygg i bilen när Anders rutinerat rattade ner fordonet i gruvan. Nu är det dags att titta in de lite större maskinerna.

Vad larvfötterna på den här grävaren väger vet jag inte. Men endast en länk sägs väga en personbil, alltså ca 1,8 ton. Räkna på bara.

Jag sprang bort en bit för att få en översiktsbild på apparaten. Men maximal vidvinkel räckte inte för att få den i helbild. Maskinen går på el. Den ofattbart lilla gula sladden som syns på larvfotsbilden räcker för att driva detta monster. Plug and play har vi alltid gillat. Kunde Andars ha sagt tycker jag.

Det här begriper jag inte. Maskinen ser inte alls så fånigt stor ut på mina bilder. Men jag lovar, den är större en vad den verkar. Skopan lastar trucken full på en vändning (ca 150-200ton).

Från hytten ser det ut på detta vis. Inte så speciellt men en mysig förarmiljö. Rent och fint, knappar och joysticks, radio och andra moderniteter. Så här gick det inte till förr.

Anders fortsätter...
- Det är ovanligt att vi släpper in besökare på det här viset. Normalt sett utgår grupper från turistbyrån, men eftersom du kom i kontakt med rätt person gick det att ordna.
- Jag har precis lämnat ifrån mig en skolklass och det var kul. Men vilka frågor de ställde om mått och vikter på maskiner, volymtryck och lastkapacitet. Det gäller att ha koll på alla siffror, skrattar han.

Sen drar han med mig till servicehallen där den största hjullastaren som jag någonsin sett och kommer att få se, står. Det här är den största som finns i utbudet. Hjulen är kedjade av den anledningen att det ska minska slitaget på maskinen. Ett nytt hjul kostar mer än 400 tusen kronor. Besparingarna är förståliga. Jag är 1,73 ungefär. Bilderna får tala...

Det jag vilar handen på är en så kallad slitdel. Vilka såklart byts ofta. Men det är inget man lyfter loss med ena handen och kaffe i den andra. Klumpen väger mer än 150 kilo.

En kompis fick kommentera bilden. Det var ju inte det mest väntade svaret jag fick:
- Du fick bebishatt med hakband :) va sött!

Översiktsbild. Här ser vi dagbrottet med anrikningsverket tätt intill. Visste ni att reningsverk i Stockholm har ett avtal med Aitik som innebär att de fraktar upp rötslamm för att täcka alla berg och kullar. Anledningen är att få området att se någorlunda naturligt ut. Det växer bra och grönskan är ett faktum.

Men värre var det i Gällivare

Tanken var att vi skulle åka upp till Malmberget och fika. Men dessa planer skrotades eftersom hela området nu blivit riskområde. Allt avspärrat. Rasrisken har tydligen blivit för stor. Dessutom fick vi senare veta att det flyttades hus bara några hundra meter från där vi var. Men det missade vi. Istället fick det bli fika uppe på Dundret. Berget på andra sidan. Här var utsikten också helt okej.

Jag passade på att ta ett självporträtt medan de andra drack te.

Aitik från ovan. Här är vad jag förstått dräneringsdammarna till gruvan. Hit pumpas det vatten som gör att gruvan kan hållas torr. Tydligen är dessa dammar enormt förorenade av tungmetaller och nu en av Sveriges största aktiva miljöskandaler.

Fotopromenad på Dundret.

TOP-bryggeriet

På tillbakavägen mot Gällivare tog vi en genväg. Och av den anledningen stötte vi på ett gammalt nedlagt bryggeri. En Prippsfabrik vid namn TOP-bryggeriet. En vacker men förfallen byggnad.

Det är stor skillnad på fabriker från då till hur de ser ut idag.

Det här får faktiskt räcka. Så mycket mer bilder och material finns inte.

Vi åkte från Sammakko/Gällivare sen kväll och fortsatte tvärs över mot inlandsvägen och åkte vidare nedåt. Vi sov över på campingplatser i Arvidsjaur och Östersund. Det blev många mil på kort tid och dessutom mycket körning nattetid. Därför togs det knappt några bilder.

I efterhand känner jag mig väldigt väldigt nöjd trots att allt gick så fort. Vi var borta bara en vecka, ändå känns det som tre månader.

Tack för mig!