Lidaloop sammanfattning

Min andra långloppsdebut någonsin gick nästan som väntat. Men att jag även denna gång skulle få ont i hela kroppen var ingenting som var med i beräkningarna. Nästa gång ska jag äta magnesiumtabletter.

Eftersom jag vet att långlopp är tuffa för mig så försökte jag förbereda allt väl, så gjorde jag också. Jag köpte inte ens startplatsen förens jag var helt säker på att det skulle kunna fungera att köra vettigt.

Jag åt mycket pasta dagarna innan, jag körde ett hårt pass på torsdagen, och på fredagen blev det 7 sekundersspurter på tävlingsbanan. På lördagen körde jag väldigt lugnt och efteranmälde mig på plats.

Söndagen kom och jag var inte helt säker på hur jag kände mig när jag vaknade. Jag åt mycket müsli, (i tid) och tog det lugnt tills det var dags att dra hemifrån.

Starten går och jag kommer såklart iväg väldigt dåligt. Dels var jag långt bak i tävlingsfältet, vilket inte skulle ha gjort så mycket eftersom jag räknade med att cykla om många i skidbacken vid start. Det hade jag nog gjort också om det inte hade funnits någon helt vimsig kille som råkade ställa sig rakt på mitt framhjul, så det nästan gick sönder. Jag klarade mig bra, men kom såklart efter redan från start, bara just därför. Synd eftersom jag vet att det är bra att ligga ”bra till” i början. Även om loppet är långt.Mina misstankar bekräftades när det blev kö i skogen. Detta hade jag nog undgått om jag hamnat längre fram i det för mig oändliga ledet.Jag körde med 130/140 i puls genom de tekniska partierna och förlorade massvis av dyrbar tid. Min teknik är det inget fel på, jag kör om i princip alla i skogen. 

Problemet var grusvägarna. Jag vet inte varför det är så hopplöst att hänga med. Det går inte och alla kör ifrån mig, och då menar jag alla. Jag trycker på men det går inte, jag fick inte upp någon fart. 

Efter kanske 40 minuter så märker jag att det inte kommer att hålla, och då har jag inte ens tagit i speciellt mycket. Jag kör runt första loopen på strax över en timme och börjar redan då känna av brytningstankarna. Men jag ville verkligen ta mig igenom, även om det går lugnt. Vad som hände var att jag fick någon sorts kramp. Jag vet inte om det var kramp eftersom det var så tidigt i loppet, men någonting som började göra ont i kroppen, i benen, i nacken, i ryggen, ja armarna också. Det slutade med att jag körde lugnt och försökte tänka på annat. I slutet av andra loopen gav jag upp. Det var inte kul längre. Visst, jag hade säkert kunnat rulla igenom men om det ska vara med smärtor avstår jag nog. 

Det tragiska var att jag bröt med pigga ben, dom var ”jag lovar” pigga, jag hade mycket kvar att ge, men det gick inte, trist. Jag känner mig sur och irriterad. Och jag vill hämnas, på mig själv. 

Jag har bestämt mig för att öva upp ”slätdraget” och att träna vanlig hederlig styrketräning för att bygga på musklerna lite. Det verkar som att jag är klen. 

Om jag skulle köra ett långlopp på den pulsen jag kan ha under ett kortare lopp går det nog inte ens att jämföra tiderna. Det är en så otrolig skillnad så… 

Jaja…tack å hej! 

-Pe