Snart får vi nog veta vad det handlar om, det där 9507.01.30

Hela Stockholm är fyllt av upptejpade reklamskyltar med texten "95" på en bakgrund i varierande färg. Ingen vet vad det handlar om, många tror att det är SJ, eller ett annat statligt bolag, själv tror jag ingenting.

Men reklambranschen brukar vara lite fräck ibland, så varför tar tex. inte Saab ett snilleinitiativ och utnyttjar reklamen lite och slänger in sin bil på liknande bakgrund. Det blir nog riktigt vinstgivande, samtidigt som hela 95-konceptet kraschar. Inte helt professionellt att göra så kanske, och lite småsnopet dessutom, om det nu inte är Saab som gjort kampanjen.

Vilket skulle vara en aning förvånande isåfall.

två timmar senare:
Och kapat blev det. Som nån sa.

Naturlich möchte ich auch verstehen!07.01.23

I Tyskland. Ungefär nu, sänds det bra tv. Mycket bra tv. För 3-5(?) år sedan visades samma program, fast i Sverige. Tyskland är alltså "några" år efter... igen. Men det finns det ju förståelse för. Dubbningen tänker jag på då.

Ämnet har säkert diskuterats tidigare.
Alltså, för en tysk som bara sett dubbade program finns inget bättre. Det finns ju bara dubbat i utbudet. Det man inte vet, det lider man inte av. Så är det. För mig som sitter hemma i soffan i kalla Sverige, blir det inte riktigt samma sak. Det går bara inte att titta på. Fast jag gör det för det. För han är ju så fantastiskt bra. Jamie Oliver. Inte visste jag att han var sopran dock, och pratar tyska som ett rinnande vatten, det var nytt för mig.

Det där med att dubba har alltid fascinerat mig. Hur många arbetar med dubbningen av tyska filmer, serier, tv-shower, tv-allt?
Vissa röster går att känna igen direkt, andra är svåra att placera. En helt annan sak är det när barn är med i bilden, bokstavligt talat. Ett konkret exempel var när herr Oliver tog hjälp av ett antal skrattande småflickor som skulle skala potatis eller liknande i sitt program. Ungarna var ju där, och då måste dom ju dubbas också. Såklart. Hela tiden. Förekomsten i bild fanns inte alltid, men nog skulle det dubbas ljud till utanförbildscenerna också. Alltså måste någon ha suttit och spelat in det med. Dubba skratt och småfniss. Nej, jag kommer aldrig att begripa!

Det kan ha gått till något i stil med:
Tjena tjejer, här har ni ett bollhav, godis och popcorn.
-Spring iväg och lek.
Och så spelas allt in och används för just ovan nämnda program och liknande, fler gånger säkert och i andra program också. Antagligen är alla arkiv sprängfyllda med olika ljud på skratt som kan användas. Texta eländet så finns det inga problem. Mindre jobb, spara pengar, inget klippa klistra, språkförbistringar finns inte, alla tysktalande lär sig bättre engelska, jag slipper skriva ett onödigt inlägg, osv. Det kan bara bli bättre. Visst?
Bara för att än en gång bevisa detta så åkte min kusin(typ?) över till Canada, ett år eller så för att studera. Tillbaks i Tyskland gick det inte att titta på film för henne. varför då undrar ni?
-Jaha, är det så Brad Pitt låter, gud vad gulligt.
Det blev som en tredje dimension på filmerna, kan jag anta, eller också inte. Vad vet jag. Nej jag ska inte gå in djupare, men ämnet är ju lite intressant. Alla tyskar (nästan då) gillar dubbade filmer (som jag vet), och det är ju bra. Bara det inte går ut över någon oskyldig.

Hur var det nu. Länder = stor bokstav väl? Annars gjorde jag bort mig rejält precis.

Nytt år. Ett år fullt med förhoppningar06.12.31

Det blev en incidentfattig historia. Fram till klockan 22:30 satt jag hemma och hade nästan somnat i tv soffan. Maria får liv i mig och jag åker norr om stan till en trevlig liten hemmaträff där jag är välkommen in, möts av Maria, några vänner till henne (och mig) och sällskapsspel i högsta hugg.

Istället för sprit och champagne gick jag dit med en annanas i ena handen och kamera i den andra. Men några foton blev det inte för det. Hade tänkt ta vägen genom stan för att få lite bra nyårsbilder på fest och fyrverkerier, men efter en missad avfart så blev det nada. Inge kul att åka vilse i stan på nyår tänkte jag, dessutom ska man vara där vid 12-slaget för att det ska vara något att se.

Senare visade det sig vara lite svårare än tänkt, att hitta rätt och parkera framförallt. Efter en sedan tidigare hyfsad vägbeskrivning och ett husnummer som studsat stolpe ut ur mina öron var det bara att gissa sig fram. Att hitta bland studentlägenheter är inte så enkelt. Inte i Stockholm iaf. Mitt lokalsinne har alltid varit dåligt, om det ens finns alltså.

Hamnar på en annan privat fest i mitt nummerletande. Står helt plötsligt där och konverserar på knagglig engelska om husnummer. Kamera halas fram och det ska tas kort (bild 2), Ingen visste var 35´an låg och jag är fortfarande vilse. Telefonen, den fungerar inte såklart (nyår).
Efter 40 minuter ringer den dock, telefonen, för ringa kunde den. Jag blir uppmött och vägledd -till ett husnummer långt bort från 35. 35 var inte ens nära. Ironiskt nog ställde jag bilen bredvid huset dit jag skulle.

Applåder.

Tolvslaget slog. Fyrverkerispejande genom fönster och en klunk champange för min del. Nyårs sms från mig 0. Mottagna nyårssamtal desto fler. Tydligen gick det bra att ringa till mig, men ut, nejdå. vi satt fram till tre och spelade sällskapsspel (M.I.G.) Själv känner jag mig duktig och får fyra rätt(av fem) snabbt. Men sen satt vi så, med benen i kors i kanske två timmar, utan några resultat. Alla kunde varandras frågor. Sen förlorade jag. Tills den dagen visste jag inte ens att ornitolog är synonymt med fågelskådare trots att jag uttalade det själv. Nu vet jag såklart. Ornitolig. Användbart... verkligen jätte. Körde hem Maria efter en lugn trevlig och lite annorlunda nyårsnatt för min del. Tog kort på färggranna globen också innan jag slank hem till mig.

IF it´s worth that?06.12.30

Med risk för att verka totalt efterbliven har jag nyligen tittat på försäkringsbolaget IF´s reklamkampanj. En ganska lyckad sådan, enligt mig. Någa av reklamfilmerna och lite bakgrundsfakta finns på försäkringsbolagets hemsida -om man har flash installerat.
Genomtänkt sajt också förresten. Att det en bra dag spelas in ungefär 2 sekunder reklamfilm och att det ibland tar en vecka att bara spela in några sekunder, om det är en avancerad scen, får mig att fundera på vad hela denna satsning kostar. Men snyggt är det, och råttor i dockformat gjorda av lera är ju bara så söta. Inte så förvånande har denna kampanj vunnit förstapris i branschtidningen Dagens Medias tävling Sveriges Bästa Reklam.

Liamannen06.12.07

Andra dagen på praktiken...
- Du är cyklist va?
Och inte tror jag det var vadstorleken som avslöjade mig.

Är tillbaks i mitt gamla hem i ett annat rum på en annan våning. Visst har mycket förändrats, men huset är fortfarande rött med vita knutar. Det känns bra men samtidigt konstigt att vara tillbaks. Jag vet inte vad jag vill göra av mitt liv egentligen. Funderar mycket, men det borde jag låta bli, och istället bara åka med och se vad det leder till. Bara göra det som måste. Betala räkningar, avgifter, sl-kort och köpa någon tröja då och då kanske eller gå på bio.
Nu och en bra tid framöver sitter jag på en praktikplats på Östermalm. Triggerfish heter företaget och har en webblösning som kallas Triggerwebb. Från början var jag om möjligt lite skeptisk, men nu när jag vet vad det är och hur det fungerar kan jag inte annat än att faktiskt inse hur smart systemet är. Själv sitter jag och hjälper till med lite allt möjligt runt denna applikation. Nu har det handlat mycket om att designa och inte koda hemsidor. Designa är roligt, men väldigt svårt. Jag sliter för att generera ut det bästa möjliga från min sida. Om en tid kommer jag bli riktigt vass på detta känns det som. Men jag vill mer.

Dagarna är långa och uppstigningen sker på tok för tidig för mig. Har fortfarande inte lyckats ställa om mig. Dessutom svider träningen hårt mellan varven fast den ger effekt. I benböj har jag på endast några styrkepass ökat vikten med 2,5 kilo, så det går frammåt. Häromdagen körde jag 8st 7min intervaller, och idag skulle det ha blivit 2h utecykling i högre intensitet. Men. Vilken miss. Eftersom det passade mig bättre med styrketräning igår valde jag att lägga om passen. Aldrig mer. Så trött och seg i benen som jag är idag har jag aldrig varit. Körde 45min uppvärmning för att komma igång. Kom aldrig igång. Bara usch. Istället ska jag försöka köra detta pass imorgon och satsa på att träna bra i helgen. Är inne i en grå och tråkig period i mitt liv just nu. Det ljusa för tillfället är praktiken. Det känns bra där. Seriöst och lyckad. Synt att T-centralen kan liknas vid en flaskhals bara.

slutet

Det är inte långt kvar nu. Snart åker jag ner och tillbaks för alltid, nästan. Det ska bli skönt att få komma hem till storstaden igen och få träffa lite vänner och cykla lite mer på mina vanliga vägar. Som alltid finns det såklart massor som går att sakna, men så är det alltid när man besöker ett nytt ställe. Alla platser har sina för och nackdelar. Jag skulle nog aldrig kunna få mitt liv att fungera här på ett bra sätt. Efter halvåret i Stockholm ska det bli spännande att se om jag blir kvar eller om jag får ett ryck åt ett annat håll. Kanske Pajala?

Unplugged or not?06.11.10

Bengt som bor här intill kom precis med den briljanta tanken att betongborra lite. Han ska förmodligen riva några väggar och kanske borra lite på sitt nya badrum, fast det där med badrummet blir förmodigen sparat till senare eftersom väggen inte är färdigborrad än. Om det nu är han, och om han heter Bengt. Det finns fler att välja på. Grannar alltså. Nejdå, mig stör det inte, jag får bara något vettigt skvaller att skriva om. Mysigt och bra på samma gång.

Igår var jag och styrketränade. I förrgår gjorde jag ett styrketräningstest och konstaterat är att jag är starkare än vad jag förväntat mig. 33armhävningar är kanske ganska futtigt och man är hockeyspelare, men för mig är det bra. 7 från personbästa. I Benböj böjer jag 65 kilo, det var på gränsen och ryggen gillade mig inte, men huvudsaken är att jag är kompis med mina ben.

Miss06.11.08

Hittills denna vecka har jag missat tvättiden två gånger. Den sista gången missade jag tvättiden pga. att jag missade att ha med mig telefonen till plugget. Telefonen som jag förövrigt missade att skriva in just den påminnelsen som skulle ha påmint mig om tvättiden. Jag sa ju det, livet går utför.

lyxig köttfärs06.11.05

Med Stockholmsslasket i backspegeln for jag iväg till min sista period i Bollnäs för några timmar sedan. Jag håller redan nu på att gå in i väggen. Jag klarar inte. Men det är bara att bita ihop och veta att det snart är annat som gäller. Snart känns så långt borta bara.
Nu alltså. Bokomslag. En vecka har gått och jag har gjort klart två omslag. Med en total idétorka och inspirationsbrist utöver det otänkbara har jag målat hela min värld grå. Jag är borta. Går till affären för att köpa köttfärs och bröd. Kommer hem med lammfärs, mjölk, och banan. Men inget bröd. Det låter kanske kul, men jag måste vara förvirrad. På riktigt. Jag vill tillbaks och bygga upp ett liv igen, i Stockholm. Bara.
Idag cyklades det ett distanspass dock. Det kändes helt okej men, blött, kallt, halt, snöigt, dubbdäck, ipod, i ett mörkt Bollnäs. En normal dag.

Ondskan...06.10.29

Hm, det kanske är dags att uppdatera aktuelltbloggen här lite mer frekvent. Saker och ting är inte som de ska vara. Idag kom känslan av att kroppen faktiskt är rejält sliten. Trots säsongsvila mm. Två löppass under viloperioden har blivit av, samt nått styrketräning, men knappt något mer. Svagt av mig. Men, ni kanske minns att jag klagade "lite" på skolan för ett tag sedan. Mina önskningar har uppmärksammats eller gått i uppfyllelse (med en medvetet högljud diskussion) och istället för de tomma skoldagarna så har bägaren skvimpat över med skoluppgifter och sånt. Tack för det, får jag lov att säga. Mer glad skulle jag blitt om vi hade fått mer lärarledda lektioner samt en jämnare gödsling av skoluppgifterna istället för som nu, allt i en klump. Men det kanske löser sig på denna skola om några år, vem vet, jag hoppas det, för lärarna vet och kan.
Nu funderar jag på vad som är bäst egentligen. Att inte ha något att göra, eller att ha för mycket att göra? Knivigt val det där.

Istället för att sitta halva kvällen och plugga så tittade jag på en film. Samma film som jag sett två gånger tidigare. Hur korkad kan man vara egentligen.
Visserligen blev jag tvingad att se på filmen båda gångerna tidigare, men att en tredje gång sitta i soffan och titta på samma film är på gränsen för vad jag klarar av. Men varför?
Okejdå. Den är svensk, men det är allt. Bra kan jag knappast tycka att den är, sevärd, knappast det heller, däremot är boken ganska hyffsad. Ondskan heter filmen och boken också faktiskt. Boken kom ut före filmen.
Nu glömde jag nästan säga att jag blev tvingad att läsa boken också. Förvånad? Antagligen inte. Tiden hade jag ju kunnat utnyttja på många andra sätt, sova tex. Eller spela Gitarr. Ja, nått sånt. Istället en gammal film som jag sett förr och nu dessutom på 4´s TVkanal som visar reklam en gång i kvarten, minst. Ha en bra kväll då, ja men tack tack.

Nya erfarenheter06.10.23

Att köra laktatintervaller ute i ösregn - inga problem (Bara lite kanske).
Att cykla ett intervallpass på två timmar - inga problem
Att dra ut på ett fem-sex timmar långt distanspass på kalastråkiga vägar i jättetråkigatråkbollnäs - inga problem.
Att motionsjogga 25minuter på elljusspåret vid Bolleberget - Död.

Ja ivarjefall halvdöd. För jag lever knappt. Tänk att det kan vara så tungt och förnedrande. Inte undra på att Faluntrappan var så jobbig. Två varv blev sprungna på spåret idag. På samma tid hinner jag cykla bortåt 5-6 varv på samma slinga (ja man får faktiskt cykla där). Duktigt trötta ben, men stretchingen hjälper nog till lite. Nu några timmar senare sitter träningsvärken bara i armarna. Jag längtar inte till nästa löprunda. Men nu vet jag att det är ett måste för att bli mer allsidig som cyklist. That's the way.

Är det så här att bli gammal?

Crosstävling med flaggan i topp06.10.17

Det blir nog ingen rolig dag i mitt liv tänkte jag några timmar innan min första start i en crosstävling. Då menar jag cykelcross och inte nått trams med motor.

Ingen stor grej egentligen. En liten biltur med cykel till Falun, en snabb anmälan, någon timme vänta, en snabb start och en 7helvetes intensiv men rolig tävling.

Min bild av cykelcross innan detta var att sporten likt hästhoppning innebar att ta sig över lite hinder, fåna runt på helt fel cykel på en bana som är mer fotboll och gräsmatta än cykeltävling. Så var det också fast lite mer cykeltävling och lite mindre hästhoppning. Endast en trapp att springa i (tack), några grusiga svängar, lite asfaltsrakor, ganska mycket publik och en hel del vurpor i förhållande till vanliga xc-tävlingar. Om det hade funnits fler trappor så hade jag dött på riktigt. Fruktansvärt jobbigt att springa trappor med cykel. Ivarjefall för mig.

Eftersom min ekonomi hittils inte tillåtit något cykelcrossinköp blev det tillslut seniorklassen utan cupstatus det slutgiltiga alternativet, det fanns inte så mycket annat att välja på. Med andra ord så ställde inte alla sverigeelitkillar upp i den klassen utan körde den såkallade prestigeklassen med cupstatus istället. Några motståndare hade jag dock att kämpa mot. Minst 5 stycken. Vet faktiskt inte hur många vi var. Starten gick samtidigt som tjejprestige samt p15/16 vill jag minnas. Imål kom jag som fyra tillslut efter 30min+2varv (ca 50min). Vad jag kan minnas av alla intryck är att cykelcross är skitskoj, även med mountainbikecykel, men väldigt intensivt och tungt, speciellt i trappor. Den trappan fick mig att tappa rytmen fullständigt.
Aldrig mer var vad mitt stackars ansiktsutryck sa varje varv som trappan passerades.

Det känns dock väldigt bra i efterhand och jag är nöjd med min prestation. *Inga tekniska problem, *ingen kropp som gick på halvfart med virusar och skit, *solsken (minuspoäng i cross sammanhang, visserligen ganska kallt, men *härlig stämning. Jag tog i och gjorde vad jag kunde. En bra erfarenhet helt enkelt. Positivt överaskad.

Tredje gången gillt...06.07.30

Går det inte dom två första så brukar det gå den tredje. Så även i mitt fall, vad gäller långloppsstarter alltså. Denna gång fick jag en sluttid. Det hela inträffade i Rättvik då några kompisar till mig fick ett ryck och skulle köra Mörksuggejakten och hade lite plats i en bil till övers. Jag hängde på och efteranmälde mig på plats. I efterhand inser jag att det faktiskt var värt de 200kr extra i startavgift.
Eftersom min kropp inte riktigt gillade att cykla 08XC (11mil regn och lera – bröt efter 7) hösten 2004 och inte heller lidaloop 2005 var mitt sikte inställt på att köra Mörksuggan utan att bryta ihop av kramp eller trötthet. Sen att det gick lite över förväntan är bara bonus. Lite tråkigt bara att ingen hade lust att ge mig lite draghjälp. Min uppfattning är att alla bör hjälpas åt och att ingen ska åka snålskjuts hela vägen. Jag kände mig delvis väldigt utnyttjad då ingen hade lust att dra och det hela tiden fick bli jag som låg i främsta position i min grupp. Däremot kändes det bra att ha benen med sig och i form. Krampkänningar fick jag ca 1 mil från mål men det släppte och tempot påverkades inte så mycket av detta. Sluttiden stannade på 2h56m och det är 33minuter från vinnaren. Inte helt dumt. Jag är mycket nöjd. Ja okej, 33 minuter är ganska mycket att plocka in, men nog ska det kunna gå lite snabbare med mer träning. Eller?

För någon dag sedan (i lördags) vann jag min första tävling i elitklassen också:) Motståndet var visserligen så minimalt att jag endast hade en motståndare att köra mot, han fick oturligt nog punktering på första varvet. Och efter denna incident solokörde jag hela loppet. Banan var placerad några kilometer från Bollnäs intill Bolleberget –där jag brukar köra backintervaller, och tävlingsvarvet bestod faktiskt av exakt samma stigning som jag brukar köra, skillnaden var att jag cyklar upp till toppen och denna bana vek av strax innan. Därför hade jag en ganska klar tidsuppfattning över hur lång tid det bör ta att cykla uppförsträckan. Förövrigt innehöll varvet lite andra enklare tekniska partier. 24km uppdelat på 4 varv och det tog mig 75 minuter att genomföra. Det blev en bra uppvärmning inför Falunresan som bör inträffa om ca en vecka. Och om jag vinner i Falun också så bjuder jag på glass, jag lovar. Risken är väldigt liten, men den finns.

Jag som Michelingubbe06.07.17

Vilket drag det var på den. Det var det värsta jag någonsin har utsatt mig för, eller inte. Jäkligt kul var det, fast läskigt, men väldigt fartfyllt. Killen som jag åkte med trodde det var 212 km/h i hastighetsbegränsning. Jag kunde inte se hastighetsmätaren eftersom jag kröp ihop bakom föraren och blundade. Nästa gång är det jag som kör. För det bara måste jag ha, en vacker dag. Motorcykelkörkort. Vilken frihet. Inga trampor:)
Efter min mtb-karriär så. Då ni. Tur att jag fick låna lite bra läderkläder så att jag såg riktigt cool ut bakpå, för det var ju faktiskt min rygg folk såg. Jaja, kläderna var 15 storlekar för stora, men vad spelar det för roll. De gör ju vad de ska. Minuspoäng för skorna. Jag vet.